Hej mina fina vänner! 

Den 9 augusti 2007 tog min son Alexander Pärleros rekord i hamburgerätning på Vegabaren i Haninge. Jag var själv på plats denna dag. Tio år senare, den 13 januari 2017 slog Diana Butas detta rekord. Jag har fått äran att ha denna härliga, målinriktade tävlingstjej som gäst i min blogg. Ni ska få höra hur allt gick till och hur hon upplevde det.

Diana fyller 26 år den 12 mars, så supergrattis! Hon är alltså född i ”Fiskarnas tecken” precis som Alex. Undrar om detta stjärntecken är mer tävlingsbenägna…. Diana är lettisk, efternamnet är inte typiskt lettiskt för hennes pappa hade påbrå från Azerbajdzjan. Men båda hennes föräldrar är från Lettland. 

Diana är energisk och driven som person. Hon bor förtillfället i Täby men kommer att flytta till stan i slutet av mars. Ja ni som inte bor i Stockholm vill jag säga att vi som bor lite utanför, brukar säga att vi åker till stan när vi åker in till Stockholm. Vegabaren som hon satte rekordet på ligger i Haninge och är Sveriges äldsta hamburgerrestaurang som öppnades 1964.

- I media pratar Alexander konstant om sitt rekord. Jag ville slå det, säger Diana. Mina arbetskollegor ringde upp Vegabaren och de sa att maten blir gratis för mig, om jag klår det nuvarande rekordet. Så maten var gratis för mig! 

På en timme åt Diana detta: Åtta hamburgare på 200 gram och en 90-grammare, pommes, mjukglass och en liter läsk. Totalt: 2626 gram. Hon är 1.74 cm lång och väger 58 kg så det är verkligen imponerande. Hon hade aldrig varit i Haninge tidigare, men nu finns det skäl att återvända för att titta på hennes fina silvertallrik med rekordet. 

- Berätta lite vem du är! ber jag Diana.

- Som person är jag energisk och driven. Mina vänner skulle nog beskriva mig som rolig och galen, haha, men även om jag gillar spontanitet och många människor runt om mig så uppskattar jag tystnad och lugn väldigt mycket. Ibland kan de bästa av helger vara de helger man spenderar med sig själv. Då sätter jag på olika dokumentärer eller läser på om något tema jag känner att jag kunnat mindre om. Såg en dokumentär nyligen om tertapak, haha, det skulle jag säga är typiskt mig, jag kollar hellre på en halvdålig dokumentär än en bättre film, för då lär jag mig något iaf. Fick ett otroligt sug att börja spela piano nyligen, så jag beställde hem ett YAMAHA-keyboard och har börjat plinga lite :) 

........ Jag är singel just nu, men jag har haft två stycken långa förhållanden som varade 5 och 4 år, men nu - äntligen - kan jag fokusera på mig själv, min karriär, min nya lägenhet och mitt liv, och det känner jätteskönt. Även om jag har många människor i mitt liv så har jag alltid plats för att lära känna någon mer, människor ger mig så mycket, deras relationer och erfarenheter om olika skeden i livet som de upplevt ser jag så mycket värde i för min egna utveckling och förståelse för människor, relationer och val. 

- Dina föräldrar är från Lettland. Har du bott i Sverige i hela ditt liv? undrar jag.

- Jag är som sagt född i Lettland, båda min föräldrar är lettiska, men när jag vad 4-5 år så flyttade jag, min syster och mamma till Sverige när min mamma gifte om sig med en svensk man som hade familj i Sverige. Min mamma tog beslutet att vi skulle få en bättre uppväxt i ett tryggare samhälle med högre möjligheten till vidareutbildning och sådant. Så hon tog det svåra beslutet att flytta ifrån hennes egna familj (alla mina släktingar inklusive pappa) till ett främmande land med en ny man. Jag och min ett åt yngre syster har bott i Sverige ända sedan dess. Det fanns inget svårare än att skiljas från min mormor på loven när sommar- eller julloven var slut. 

........ Vi kom dock in i det svenska samhället väldigt lätt, när jag och min syster gick i skolan var alla nyfikna på oss och ville bli vänner med oss trots att vi inte förstod någon svenska. På så sätt lärde man sig snabbt att kommunicera och min mamma berättade att jag och min syster pratade svenska med varandra redan efter ett halvår i Sverige. Men jag och min syster har varit varandras stöd i allt vi gjort och jag vore inte så stark som jag känner mig idag utan henne. 

- Du slog min son Alexander Pärleros på Vegabaren i Haninge. Hur kom du i kontakt med dom?

- I januari slog jag Alexanders matrekord. Han åt, 8X200 gr hamburgare, 2x50 cl läsk, 175 gr pommes, 250 gr mjukglass och 75 gr tårta. Jag åt samma som honom plus en extra 90-grammars hamburgare. Det var mina kollegor som kontaktade ägaren till Vegabaren och sa att de har en kollega som vill utmana vinnaren. Dom sa "ni är välkomna, maten är gratis om ni klår det stora rekordet". Sagt och gjort, var vi där några dagar senare för att kamma hem vinsten. 

- Så du slapp betala för att dom ville få någon som slog hans 10-åriga rekord? Alex fick betala när han var där. 

- Jag tror att dom såg det som en möjlighet att göra reklam för restaurangen. Dom hade hört av sig till pressen också för evenemanget. Min kollega sa att det var väldigt lätt att få dom att stå för maten, så det var smart marknadsföring. De såg nog det som en större förlust om jag inte kommit, så de var snabba med att säga att de bjuder. Det var priset för marknadsföringen, så det var väl fördelaktigt för båda parterna. Men pressen att vinna var enorm, inte bara för att hela kontoret hejade på mig, utan även för att slippa betala OCH för att inte förlora framför pressen (Aftonbladet). När jag vunnit, ville de flesta tidningar göra ett inslag med mig, både skriftligt och på TV, men jag sa stop efter ett tag - jag kände att det blev lite för mycket uppmärksamhet där. Vissa ville att jag skulle komma till studion för att försöka slå rekordet igen. Då kände jag att det hela gått lite överstyr. Så jag har tackat nej till Dagens nyheter, Metro etc. 

........ Det handlar om värdighet också, det var en rolig grej för mig själv och mina vänner i början, men jag är ingen clown och det började kännas lite "cirkusaktigt" om du förstår vad jag menar. Det blev säkert en så stor grej bara för att jag var tjej och mycket mindre till vikt än Alexander. Om man tänker på hur mycket vi åt i förhållande till kroppsvikt så åt jag ju mycket mer, jag väger 56 kg och är 174 cm lång, det är mycket hamburgare för en person som mig, haha. 

- Du har vunnit en matätartävling på jobbet. Vad åt du då? Fick du något pris? frågar jag vidare. 

- Mattävlingen på jobbet var mest en rolig grej vi skojade om som tillslut blev av. Ingen annan vinst förutom den viktigaste - värdigheten! Det var jag och männen på jobbet som var med och tävlade i en Gorby's-tävling (du vet pirogerna). När vi tävlade i matsalen på kontoret kom folk från andra våningar ned för att heja på, det var riktigt kul faktiskt.

- Är du alltid tävlingsinriktad? Har du gjort andra tävlingar i ditt liv eller har tanke att göra?

- Jag är väldigt tävlingsinriktad. Jag hatar att förlora och mår jättedåligt av att se andra vinna. Så jag måste erkänna att jag är en riktigt dålig förlorare. Därför undviker jag spel och sånt på fester för att jag vet hur jag kan bli. Så är inte med i så många tävlingar faktiskt, men i sådant jag väl ställer upp ser jag till att vinna. Har faktiskt inte varit med i så många andra tävlingar och det var nog min sista mattävling, haha. Men vem vet, en vacker dag kanske jag dyker upp på någon ny sedel, med ett nytt erhållet rekord. 

- Hur mådde du när du hade ätit upp allt på Vegabaren? Har du fått din tallrik dit än med rekordet?

- Mitt rekord är inte inskrivet på deras hemsida än, utan där står fortfarande Alexanders rekord, så det är nog rätt trögflytande, haha. Men jag väntar fortfarande på min tallrik, dock ska dom ha den på restaurangen är tanken. Jag mådde bra och dåligt - otroligt bra psykiskt för att jag slagit rekordet och dåligt fysiskt för att jag knappt kunde ställa mig upp med all mat i magen. Men när jag smält maten lite - efter några timmar så gick jag ut med mina kompisar för att fira vinsten med champagne! 

- Hade du kunnat äta mer? Vad var jobbigast att äta?

- När jag var klar med maten, kände jag att jag inte kunnat få in en tugga till. Men om jag är säker på att om Alexander ätit en hamburgare till, så hade jag ätit två till, haha. Jag var där för att kamma hem vinsten, det var mitt mål för livet - just den dagen. haha!


- Du såg väldigt oberörd ut när du hade ätit allt och på instagram skrev du att din sista tugga var lika god som den första. Hur var mättnadskänslan då?

- Kommentaren om att sista tuggan var lika god som första, var mest bara en rolig sak att säga tycker jag för att markera att ingenting är svårt så länge man bestämmer sig för att göra något. Jag tror på att människor har ett otroligt starkt psyke. Vi ställs ständigt inför prövningar i livet, både psykiska och fysiska, där somliga överlever de mest otroliga hinder i livet. För mig är detta inte bara en mattävling jag vunnit utan det är ett kvitto på att man kan klara vad som helst (även om man har sämre förutsättningar för att vinna) så länge man ger 110 procent. Som en kvinna på 56 kg (58 efter mattävlingen, haha), så var det även väldigt kul att vinna en tävling med endast vuxna män som rekordhållare.

........Tävlingar av olika slag har genom tiderna varit könsuppdelade, det finns damfotboll och herrfotboll, damhockey och herrhockey. Det är väl inget fel med det, kanske är det så att man skall hålla tävlingar uppdelade enligt de förutsättningar man har, såsom boxare som tävlar i sin egen viktklass. Men jag ibland tror jag att det är nyttigt med tävlingar där tjejer får möta killar för rätt som det är - kammar en otippad tjej hem vinsten! 

........ Det är inget nytt att män generellt är självsäkrare och starkare än kvinnor. Jag tror att det är viktigt att inte separera könen allt för mycket, vilket till och med görs ibland på idrotten i grundskolan. Man kan lära sig så mycket av varandra. Vi tjejer kan lära oss så mycket av killar och vice versa. Vissa tjejer kanske behöver tävla i samma kategori som killar för att nå sin fulla potential, och jag verkar ju var en av dom bara, haha. Om jag ingått en mattävling med endast tjejer så kanske jag gett mig efter 5 hamburgare, då den senaste vinsten legat på 4 hamburgare. En tävling mot killar gör att tjejer pushar sig själva mer, tror jag, och dom förlorar ju ingenting på det för att i slutändan handlar det om vem som kunnat äta mest.

Vilket härligt svar, säger jag. Många kloka ord. Man kan klara vad som helst om man ger 110 procent! Och visst ställs vi inför både psykiska och fysiska prövningar i livet. Jag frågar Diana om hon har varit i kontakt med Alex efter rekordet och hur han tog det. Hon svarar:

- Jag tror att mina kollegor skrev något, men jag minns inte riktigt, jag har iallafall inte skrivit till honom. :)

- Om man skulle äta det du åt i vegetarisk mat. Vad skulle man äta då? Både jag, Alex och min dotter är veganer så därför uppkom min fråga. Ja, jag har ingen tanke att slå rekordet men blev nyfiken. 

- Jag äter knappt kött själv, nästan aldrig rött kött iallafall. Jag min kost består mest av fågel och fisk och väldigt mycket sallader. Så att vego-mattävling skulle vara bättre till och med. Finns mycket gott vegetariskt…vegoburgare, qourn eller halloumiburgare.. jag är rätt intresserad av den livsstilen, svarar Diana. 

- Har du funderat på att bli vegetarian eller vegan?

- Min gudfars familj är vegetarianer så jag vet hur den livsstilen är, det finns många fördelar med det dels hälsogrundande samt miljörelaterade, så det är definitivt någonting jag skulle kunna tänka mig, men jag gillar fisk och kyckling för mycket för att gå all in för tillfället!

- En dag i ditt liv. Berätta vad du t ex kan äta till frukost, lunch och middag? Mellanmål?

- Mina kostvanor är minst sagt annorlunda. Jag ÄLSKAR att äta, men om jag ätit vad jag velat varje dag så hade jag vägt 200 kg idag. Därför består min kost om vardagarna på sallad till varje lunch under jobbveckan (äter sällan frukost, för att jag inte känner mig så hungrig på morgonen), sedan något animaliskt såsom fisk eller kyckling till middag. Men jag äter inte djur varje middag, utan ibland kan det bli gröt, fetaost med bulgur, lite sånt. På helgerna det är då jag äter vad jag vill, då kan jag unna mig något gått och går ibland på buffeer med mina kompisar, det är nog då min magsäck töjs lite extra, haha :) 

- Om du hade misslyckats att slå Alex rekord. Hade du försökt igen en annan dag? frågar jag nyfiket. 

- Ja det hade jag! :) 

- Hur laddade du upp innan? Hur var tiden efter? Ätit hamburgare sen dess?

- Helgen innan, åt jag så mycket jag kunde för att töja magsäcken men två dagar innan åt jag nästan ingenting, åt en tomat dagen innan liksom. Och det funkade, var vrålhungrig när jag var där! Blev bjuden på en hamburgare av en kompis nästa vecka för att fira vinsten, så ja, hamburgare finns i med min personliga tallriksmodell ibland, haha. 

- Vilket var ditt driv att lyckas?

- Jag älskar att bevisa för mig själv att jag klarar av saker som jag kanske från början tror är en omöjlighet. Det är en otroligt skön känsla att uppnå någonting som man från början sett som en omöjlighet. En annan drivkraft är att bevisa att andra har fel, om det är någon som säger till mig "du kommer aldrig att klara detta", så tänds en glöd inom mig som kommer göra allt för att motbevisa detta och därmed tillfredsställs även mitt egna ego när jag väl klarat de hinder och uppnått de mål som sett svåra ut från början. Det gäller inte bara sådana här tävlingar, utan andra prövningar i livet där jag varit nära på att ge upp, svarar Diana.

- Motto i livet? frågar jag.

- Människor är mycket starkare än vad vi ger oss tilltro för. Om man ger allt så kommer man att klara de flesta mål i livet. Även om inte allt går enligt plan, jag menar det kan finnas omständigheter då utfallet inte blivit som man tänkt sig, så har man ändå lärt sig något till nästa gång som man kan använda som erfarenhet för att bli bättre. 

- Du jobbar på Handelsbanken. Vad gör du där?

- Jag är teamleader Handelsbankens AML (Anti Money Laundering) - avdelning. (På grund av sekretessavtal och liknande så får jag tyvärr inte berätta mer djupgående vad jag sysslar med där!) :)

- Vad är det bästa och sämsta med Sverige?

- Det bästa med Sverige är att jag har så många fina människor i mitt liv här. En tråkig och regnig månad går jag till jobbet med ett leende på läpparna för att jag har verkligen supergoda kollegor där, många har blivit mina närmaste vänner och en riktigt bra chef som sett till att jag utvecklats som medarbetade och som ledare. Man uppskattar sällan vad man har, jag tycker inte att det finns något dåligt med Sverige, tycker bara att det är synd att inte hela min släkt bor med mig här! 

- Tränar du något? I så fall vad? frågar jag vidare. 

- Jag tränar nästan ingenting, Jag håller min vikt tack vare min kost på vardagarna. Ibland lyckas mina kollegor tvinga ner mig till gymmet som vi har på jobbet där jag fungerar mest som underhållning.

Eftersom jag är utbildad Hälsopedagog (brinner för träning) och jobbat på gym i 12 år av mitt liv som medlemsrådgivare och spinningledare så frågade jag Diana:

- Gillar du djur? Haft djur?

- Jag har varit uppväxt med hundar och katter, då vi hade 2 hundar och en katt när vi bodde i hus i Lettland. Sedan dess, i Sverige, har vi bott i lägenhet vilket är mindre anpassat till djur, speciellt när vi reser iväg till Lettland (så ofta som vi kan) så är det opraktiskt också. Men min pappa bor i hus i Lettland och vi har två hundar där som jag kan leka av mig med!

- Hur ser en bra dag ut för dig? Vad gör din dag? 

- En bra dag för mig beror lite på min energinivå, som jag tidigare nämnde så älskar jag att vara för mig själv när min energinivå är låg. Då kollar jag på dokumentärer, läser på om inredning och designers, skriver dikter eller läser. Men oftast umgås jag med mina kollegor och vänner. Det blir mycket på After-Works men även mer kulturella evenemang såsom teatrar och orkestrar. Jag gillar att mixa min vardag med att göra lika olika saker som ibland är otippade. Mina kompisar vet att det är mig dom ska ringa om de vill ha med någon till en spontan över-helgen resa till Karlstad eller om de har en extrabiljett till något event, spontanitet gör min vardag! :)

- Vad vill du säga till han/henne som vill slå ditt rekord? frågar jag till sist. 

- "Lycka till! Men, om en vecka kommer det rekordet vara slaget av mig igen!" 

Det tror jag absolut att hon kommer att göra. Vilken kreativ härlig tjej hon är! Diana berättar att hon just nu försöker planera ihop ett födelsedagsfirande för henne och vännerna. Jag ger lite förslag på ett par ställen som jag rekommenderar. 

Jag önskar Diana lycka till med sitt födelsedagsfirande och livet! Avslutar dagens blogginlägg med detta citat:

"Life was like a box of chocolates. You never know what you're gonna get." 

Många kramar från er Sara.